Bali - alltid en paradisö?

Karabuda berättar om de dramatiska händelserna i sin intressanta bok "Amok. Ett politiskt reportage från Indonesien"(Bonniers, 1969). Hon skildrar diktatorn Suhartos skräckvälde i mitten på 1960-talet. Suhartos stora kommunistjakten 1965 kom att hyllas i tidningar i USA. Karabuda är mera nyktert saklig i sin framställning. Det följande bygger huvudsakligen på hennes skildring av händelserna, men jag har komplementerat med uppgifter från Eric Lundqvist, Sveriges främste Indonesienkännare vid denna tid:

Den tidigare härskaren, populisten och den skicklige folktalaren Sukarna, hade försökt balandera mellan högern (framför allt viktiga grupper inom den mäktiga militären) och det starka kommunistpartiet.

USA:s hållning var på ett officiellt plan neutral och respektfull. Man gav en del bistånd och indonesiska officerare fick utbildning i USA. Samtidigt intigerade CIA för att störta Sukarno. Eric Lundqvist skriver: "Västerlandet ansåg Sukarno olämplig som ledare. Han var för röd och såg ut att kunna samla folket. Ville behålla landets rikedomar för indoneserna själva. Holland, England och USA ansåg sig tvingade att göra något." Resulatet blev att man sände propagandister till Sumatra som propagerade för ett uppror mot Sukarno och för att man skulle förena sig med Malacka och Singapore. Från Singapore skickades vapen till rebellerna på Sumatra, från Fillippinerna vapen till rebeller på Celebes och Borneo. Eric Lundqvist skriver ocskå: "Vidare terrorbombade amerikanskt flyg byar och städer, fiskebåtar och vägar. För att sätta skräck i Sukarno och hans regering. Misstänkliggöra dem i folkets ögon."

Eric Lundqvist berättar att det var en orolig det i huvustaden Djakarta, att det var ovisst vem som skulle vinna och om Indonesien skulle falla sönder så som västerlandet önskade. Dock förblev armén lojal med Sukarno och rebellerna kunde steg för steg drivas tillbaka. Eric Lundqvist skriver:

En vändpunkt till det bättre kom då man lyckades skjuta ner ett amerikanskt flygplan utanför ön Ambon. Piloten - Pope - togs till fånga. Vid förhör påstod han att han inte var sänd av USA:s regering. Han flög här för sitt nöjes skull. Hade varit med i Koreakriget och fått smak för sånt här arbete. Hade själv köpt sitt sitt plan och nödig ammunition. Ingen trodde på hans bekännelser förstås. Så dålig kan väl inte ens en amerikan vara, skrev den indonesiska pressen. Så lyckades man fiska upp det plan Pope använt. Ombord fann man papper som gjorde klart att Pope arbetade åt CIA. Regeringen, som samtidigt gav Indonesien mycket hjälp åt universiteten, hade inte vetat om CIA:s ruttna förehavanden. Nu såg man till att Eisenhower fick ett och annat klarlagt. Han såg sen till att terrorbomningarna i Indonesien stoppades.

Med tiden blev det allt svårare för Sukarno att balansera mellan vänster och höger allt eftersom den ekonomiska situationen förvärrades och missnöjet med korruptionen i landet tilltog. Ett misslyckat kuppförsök under överste Untung slogs tillbaka. Denne hade hoppats kunna föregripa en väntad kupp från mera högerinriktade generaler under Suharto. Sedan kuppförsöket misslyckats följde inom ett dygn - den 30 september 1965 - de CIA-stödda högergeneralernas kupp. Suharto tog makten. Nu vidtog den stora häxjakten på kommunister. Utan att man kunde presentera några trovärdiga bevis beskylldes kommunisterna för att ha stött Untungs misslyckade kuppförsök. I propagandan presenterades kommunisterna som ogudaktiga och fundamentalistiska islamska grupper fick en viktig roll i massakrerna på kommunister. Barbro Karabuda skriver: "Mönstret, enligt vilket man dödade, varierade från västra och centrala Java till östra Java och Bali. I de förstnämnda områdena utförde armén de flesta morden med hjälp från den ortodoxa muslimbefolkningen. Men på östra Java och Bali klarade de de beväpnade svartklädda medlemmarna ur den muslimska ungdomsorganisationen Ansor och ortsbefolkningen av det nästan på egen hand." Barbro Karabuda berättar att det var svårt att få överlevande att berätta om massakrerna medan bödlarna ofta var desto mer entusiastiska. Så här berättade en av dem för Barbro Karabuda:

Först sköt vi många, men sedan fick vi order om att inte slösa med aammunitionen, eftersom ändå ingen gjorde motstånd - de var ju bakbundna när de fraktades till oss. Jag var på centrala Java under den mest hektiska tiden och fick beröm för gott arbete. Jag tror att vi dödade minst 200 000 i det området, men vi fick hjälp av ortsbefolkningen. Varje kväll körde vi fram en lastbil med 25-30 fångar till en by och lät invånarna slå ihjäl de. Vi militärer följde order genom att inte skjuta. De goda muslimerna klarade av det med sina ´parang´-knivar, som de annars brukar skära ner bananklasar med. Och Allah var dem behjälplig. De bad till Honom under dessa kvällsfester - och det rann mycket blod. Gud, så mycket blod av otroget slödder! Skriken? Visst skrek de och bad om nåd, fega djävlar. Och så såg man man dåligt i mörkret och missade ibland huvudena med parangen. Betalning? Det var tillfredsställelsen.

En metod att få åtminstone någa i en familj att överleva kunde vara att sonen i en familj som beskylldes för kommunism dödade sin egen far. På så sätt minskade risken att hela familjen skulle dödas när mördarna kom. I en del andra fall kunde mödrarna räddas genom att man betalade en muta till militären i utbyte mot vilken modern i familjen fick anställning som hora hos militärerna. En vanlig metod när en by där det fanns misstänkta kommunister skulle attackeras var att under pistolhot tvinga en kines att köra mördarna på sin lastbil till byn. Sedan man blivit färdiga med massakern sköts för säker hets skull även kinesen. Systemet byggde på angiveri. Var man skyldig någon en större summa pengar, så var det vanligt att man angav honom som kommunist, så var snart det problemet ur värden. Barbro Karabuda skriver:

Det som börjat som en politisk strid förvandlades snart till ett "Djihad" - ett heligt islamkrig - där den som inte dödade de otrogna kommunisterna var en förrädare. Att avliva en "hedning" var en utmärkt garanti för en plats i paradiset, och de religiösa lärarna predikade dödandet som varje muslims plikt. Ju mer fastemånaden närmade sig ju intensivare blev mordvågen. Indones slängde sig över indones. Det hände att en hel by löpte amok mot en annan... Under islams baner och med den kommunistiska faran som orsak mördade man snart vem som helst för vad som helst. Man dödade den man var skuldsatt till, man dödade den man inte fått betalt från... Angivarna blev allt fler. Ingen gick säker någonstans - på landsbygden eller i städerna. På universiteten angav man varandra både bland lärare och elever... På norra Sumatra dödade armén 20 % av områdets alla gummiplantagearbetare, vilkas fackföreningar i samarbete med PKI hade protesterat mot de låga lönerna...

Barbro Karabuda menar att massakrerna var allra värst på Bali:

På Bali visade folket sådana massakertalanger att armén inte behövde hjälpa till - tvärtom anlände RPKAD-trupperna i november 1965 till ön för att försöka bromsa mördarnas framfart, som emellertid istället avancerade under en tvåveckorsperiod i december.

Balis hindumysticism, som tidigare överlevt det muslimska förtrycket, den holländska kolonisationen och den japanska ockupationen - hade den känt sig hotad av kommunismen som inte tog deras religiösa riter på allvar? Mördandet tog ruskigare former på Bali än på Java, där kommunisterna åtminstone försökt kompromissa med islam.

De båda öarna hade drabbats av sin "blodtörst" under en tid då den svåra ekonomiska situationen och tätbefolkningen var kvävande. Balis guvernör, Sutedja, anklagades för att förbereda ett kommunistiskt uppror - hans fru och barn dödades när de flydde ur sitt brinnande hem. Alltsom oftast färgades under denna tid Balis himmel blodröd av hela byar som stod i brand.

Ännu idag ligger det balineser ute i fälten och "trycker", livrädda för att återvända till de byar där de bott, där deras hem förstörts och där deras närmaste mördats. Här är änkornas tystnad kanske mer talande än någon annanstans.

"På Bali finns det ändå relativt få änkor och föräldralösa barn", säger en arméofficer, "ty här har vi varit så humana att vi oftast låtit samtliga familjemedlemmar få följa varandra i döden. I Singaradja slängdes sju hundra lik på varandra i en enda stor grop, som offren själva grävt. Sammanlagt 'försvann' nog nittio tusen balineser..."

Tre och ett halvt år senare har åtminstone de västerländska turisterna glömt alltihop - om de någonsin haft en aning om vad som utspelats på denna "paradisö med vita sandstränder, bara kvinnobröst, kokospalmer, hindutempel, religiösa danser, tropisk vind, hav, blommor - och världens vänligaste folk." De går omkring i små lustiga hattar eller knutna näsdukar på huvudet. De är röda som kokta humrar i ansiktet. På deras magar hänger kameror och kikare. Ofta går de klädda i shorts och ler åt livet under Indonesiens sol. När ajg talar med dem om tiden för tre år sedan tror de först att jag berättar spökhistorier. Sedan ser de det som så avlägset som om det hänt "före Kristi tid". De vill helst inte tro på de sanna berättelserna ur Paradisöns närliggande historia, ty då måste de kanske också försöka förstå...

Att vi västerlänningar vet så lite om det hemska som Indonesien upplevt beror i i stor utsträckning på att det av "viss politisk solidaritet" inte legat i våra nyhetsbyråers intresse att upplysa oss.

Turisterna på Bali behöver inte bli besvikna, ty öfolket dansar åter och ler för dem... Och det SAS-administrerade flygbolaget Thai-International med centrum i Bangkok, Thailand, slår på stora reklamtrumman för resor till "Paradiset på jorden - Bali":"Åtta dagar att jaga souvenirer, solbada och delta i festligheterna hos världens mest skojälskande folk - paradiset kostar bara 340 dollar från Singapore. Vad väntar ni på?"

Värt att nämna är slutligen att Eric Lundqvist i sina många böcker om Indonesien beskriver indonesierna som vänliga och allt annat än fanatiska. Visst fanns det extrema sekter, men de hade inget större genomslag hos befolkningen. Det som hände 1965 måste ses som ett ovanligt "framgångsrikt" exempel på statligt organiserad terror, en brutal häxjakt där kontrollen över en effektiv propagandamaskin spelade en central roll.

BJÖRN BLOMBERG