Allt starkare strävanden för latinamerikansk integration - men svårigheterna är stora

- Medan 80% av de rika betalar inkomstskatt i USA betalar endast 1,5 % av de rika inkomstskatt i Venezuela. "Hos oss ligger politiken traditionellt till höger om vad som är fallet i Somalia - där det inte ens finns någon regering" (fd ministern Felipe Perez-Martí)

- Chavez har lovat införa beskattning av Venezuelas rika men har ännu inte lyckats komma till skott

- Samma sak gäller Kirchner i Argentina, som hotar att fängsla alla som inte betalar skatt. Sätter han de planerna i verket kommer knappast oligarkin att spara på krutet för att avsätta honom

- Många rika latinamerikaner skäms över en demokratisk modell som mer eller mindre förutsätter återkommande militärkupper för att förhindra verkliga samhäälsfärändringar. Därav nya allianser mellan företrädare för eliten och populistiska ledare som Lula och Chavez

-Kuba, Venezuela och Brasilien visar hur latinamerikanska stater kan samarbeta för att skapa politisk stabilitet

- Nu kan vi börja se ljuset i tunneln, hävdade nyligen Brasiliens Kubaambassadör. Han talade om latinamerikansk integration, den dröm som först bars upp av frihetshjältar som Simon Bolivar, Francisco Morazan och José Marti, men som aldrig har slocknat bland progressiva latinamerikaner.

Den främsta orsaken till den nya optimismen är att det gamla systemet med en kombination av formell demokrati och återkommande militärkupper för att förhindra att demokratin fylls med någon form av innehåll börjar knaka i fogarna. Den misslyckade militärkuppen i Venezuela i april i fjol är ett typexempel på det. Ett annat är hur de latinamerikanska länderna i OAS enhälligt förkastade ett förslag från USA om att på ickekonstitutionell väg genomföra tidigarelagda val i Venezuela nyligen.

Allt fler statschefer i Latinamerika talar nu om behovet av att samarbeta för att lösa gemensamma problem. USA:s propåer om att införa ett FTAA (sk frihandelsområde, i själva verket en plan för annektering från USA:s sida) innan 2005 avvisas bestämt av bland annat Lula, Kirchner och Chavez. "De (USA) tänker i första hand på sig själva, i andra hand på sig själva och i tredje hand på sig själva. Och pressas de att försöka tänka på någon annan så tänker de fortfarande bara på sig själva." (Lula da Silva). I stället växer planerna fram på en sammanslagning av Mercosur (Argentina, Brasilien, Uruguay, Paraguay plus några associerade medlemmar) och Andinska förbundet fram - vilket skulle resultera i ett stort Sydamerikanskt frihandelsområde. Det enda landet som verkar vara direkt ointresserat är Chile, men det är av mindre betydelse i sammanhanget.

Syftet med ett sådant sydamerikanskt friahandelsområde är att upprätthålla ett visst skydd för de egna små och medelstora företagen och för det egna jordbruket - samtidigt som intern frihandel inom Sydamerikas relativt jämbördiga ekonomier resulterar i en varsam strukturomvandling. På så vis hoppas man att de egna företagen, industrierna och jordbruken ska kunna växa sig starkare och att man i en senare fas ska kunna förhandla fram frihandelsavtal med USA/Kanada och/eller EU. Svårigheten här är dock att ett allt mer självmedvetet och i verklig mening demokratiskt Latinamerika kommer att vara mycket kritiskt till de gigantiska jordbrukssubventionerna som under Bush II vuxit dramatiskt i USA och som alltid varit gigantiska inom EU. Ett enat Sydamerika kommer sannolikt att kräva en neddragning av de rika ländernas jordbrukssubventioenr och det kommer dessa inte att vara beredda att gå med på. Det ligger ju i demokratins natur att varje stat i första hand vill gynna sina egna medborgare/väljare och bönderna är en icke föraktlig väljargrupp.

Denna strategi för regional integration och frihandel är inget nytt: strategin har tidigare med framgång prövats av de sk tigerekonomierna och där genererat en kraftig ekonomisk tillväxt.

Om man jämför Sydamerika med tigerekonomierna i Asien så framstår ett problem mycket tydligt: Avsaknaden av dynamik mellan regimer av olika slag. Latinamerika har traditionellt enbart haft konservativa regeringar och de progressiva försök som förekommit har i allmänhet krossats av militärkupper och/eller USA-organiserade invasioner. Costa Rica med sin -enligt CIA ondskefulla - demokratiska revolution på 40-talet har varit ett av de få undantaget. Resultatet av detta har blivit bevarande av kontraproduktiva feodala och halvfeodala ekonomiska strukturer. Stora delar av befolkningarna har hållits nere i fattigdom och okunnighet och man har fått ett system med marknadsekonomi utan marknad.

I Asiens däremot har det i flera fall gått att skapa interna marknader genom rationella reformer som gjort det möjligt för fler att ta del i det markandsekonomiska systemet. Det gäller t ex de USA-stödda jordreformerna i Sydkorea och Taiwan som USA såg som ett sätt att undergräva kommunistiska strömningar (I Sydkorea givetvis som ett bålverk mot Nordkorea, i Taiwan givetvis som ett bålverk mot Folkrepubliken Kina). Även i Japan genomförde de amerikanska ockupanterna efter andra världskriget en långtgående jordreform som krossade det gamla feodalsamhället.

I Latinamerika är det i stort sett bara Costa Rica och det revolutionära Kuba som utmärks av genomgripande jordreformer som fått bestående effekter, Venezuela är kanske på väg att bli ytterligare ett exempel. Möjligheterna att genomföra jordreformer i Latinamerika kommer att bli helt beroende av förmågan att skapa politisk stabilitet. I klartext: Man måste få slut på USA:s ständiga interventioner och störtande av misshagliga regeringar och antidemokratiska sektorer inom oligarikin mpste också pressas tillbaka. Det är som framgår av det brutala kuppförsöket och av storlockouten/oljestrejken i Venezuela inte någon enkel uppgift. Men att det finns politiker som är beredda att ta på sig den råder det inga tvivel om:

- Nestor Kirchner i Argentina säger sig vilja effektivisera skattesystemet och börja fängsla skattesmitare. Han har dessutom börjat städa upp bland många lik i garderoben från militärdiktaturens dagar och vad antisemitism inom landets elit. Flera massmördare från militärdiktaturens dagar riskerar nu att åtalas och man försöker klara ut ett blodigt terroristattentat mot judar i Argentina (utfört av arabiska terrorister, men troligtvis med argentinsk inblandning)

- Den nyligen tragiskt bortgångne fd presidenten Reina i Honduras riskerade livet i kampen för en övergång från militärt till civilt styre. Han bekämpade också korruptionen inom eliten och försökte (tyvärr utan framgång) att få den genomkorrumperade presidenten Callejas fängslad (Callejas gjorde bl a lysande affärer på att sälja honduranska pass i Asien. De som köpte passen flyttade sedan till Honduras, kunde framställa sig som relativt välbärgade och kunde få visum till USA, där de givetvis bosatte sig).

- President Chavez har initierat en demokratisk revolution i Venezuela, tidigare kontinentens förmodligen mest tröstlösa korruptokrati.

- Lula da Silva i Brasilien har hittills bl a lyckats reformera Brasiliens märkliga och mycket dyrbara pensionssystem och lyckades vinna brett stöd för detta - i stark kontrast till den klientelism och bevakande av egna kortsiktiga intressen som traditionellt har präglat Brasiliens kongress.

- Det revolutionära Kuba fortsätter att stöda civila regeringar med att skicka tusentals läkare till eftersatta områden i Latinamerika. Man har också initierat alfabetiseringskampanjer i Veenzuela och Brasilien och har för närvarande ca 5.000 studenter som gratis läser till att bli läkare vid den Latinamerikanska Läkarhögskolan i Havanna.

En ny viktig trend är att medlemmar i de traditionella eliterna har börjat bilda allianser med progressiva ledare (i stället för att som traditionellt kräva införande av militärdiktatur så fort det blir tal om sociala reformer). Det mest kända exemplet är Brasiliens vicepresident, en känd textilmagnat, som gått i allians med arbetarledaren Lula da Silva. Ett annat exempel är den venezuelanske miljonären Esteben Pineda som gjort Panorama de Maracaibo till en saklig och utmärkt nyhetsförmedlare och därmed till ett viktigt stöd för demokratin i landet. Det är helt enkelt så att många inom eliterna skäms över det gamla kvasidemokratiska systemet där det ansågs nödvändigt med militärkupper så fort en regering vidtog någon som helst reformåtgärd. &quOT;Så länge vi har privilegier kan vi inte utvecklas till ett rikt land" uttryckte en medlem i Venezuelas elit saken nyligen i ett debattinlägg i Panorama de Maracaibo.

Till problemen som återstår att lösa hör inte bara hotet från antidemokratiska sektorer inom eliterna utan också det blodiga inbördeskriget i Colombia. De latinamerikanska länderna skulle behöva hjälpas åt att skapa incitament för de stridande att ta sin mats ur skolan. Många inom FARC och ELN är väl medvetna om att tidigare försök att låta sig avväpnas och delta i det politiska livet bara resulterat i att man massakrerats (hela politiska partier har utrotats). Och även inom de högerextrema dödsskvadronerna (AUC) finns det säkert många som är rädda för vendettauppgörelser. Colombias regering har ett lovvärt program som syftar till att ge jord åt avhoppade gerillasoldater. Det skulle behöva utökas och kanske behövs också program för att hjälpa avhoppare att få en ny identitet och starta om i andra länder (en del avhoppade ELN-soldater har efter en överenskommelse mellan Colombia och Kubas regeringar fått en fristad på Kuba).

Latinamerikansk integration handlar om mycket mer än frihandel. Som Chavez påpekat behöver man utveckla metoder för att stödja de allra svagaste ekonomierna (som Haiti och Dominikanska republiken). Man måste skapa regeringar som är närvarande med sjukvård och utbildning i hela sitt territorium för att förebygga inbördeskrig, man måste börja samarbeta i kampen mot korruptionen och när det gäller att utelämna korrumperade individer i stället för att ge dem en fristad.

Trots alla dessa svårigheter håller jag med om att man äntligen börjar kunna se ett visst ljus i slutet av tunneln. Det ska bli spännande att följa utvecklingen i Latinamerika under de närmaste åren.

BJÖRN BLOMBERG