IRI

Free Web Hosting Provider - Web Hosting - E-commerce - High Speed Internet - Free Web Page

IRI är CIA:s ideologiska arvtagare

Den republikanska högerorganisationen International Republican Institute (IRI), som startades på initiativ av Ronald Reagan är CIA:s ideologiska arvtagare. Detta konstateras i ett färskt pressmeddelande från den liberala tankesmedjan COHA (se länk nedan). Officiellt arbetar organisationen med forskning och stöd till det civila samhället i olika länder, men i praktiken är den ett utrikespolitiskt redskap för extremhögern inom det republikanska partiet som snarare arbetar med underminerande av nationer och häxjakt på liberaler och vänsteranhängare. I COHA:s rapport diskuteras IRI:s roll i Haiti där man enligt Robert Maguire, direktör för Trinity Colleges Haitiprojekt, var den ledande aktören inför kuppen mot president Aristide samt också dess arbeta i Kuba och Venezuela.

I Haiti arbetade IRI intimt tillsammans med högergrupperna Demokratiska konvergensen och Grupp 184. Som ledande representant för Haitiprojektet som finansierades av USAID (USA:s motsvarighet till SIDA) utsåg man Stanley Lucas, en haitisk medborgare med starka band till militären och vars familjemedlemmar var inblandade i den beryktade Jean Rabel-massakern 1987 då beväpnade gäng som betalades av storjordägare (s k grandons) i nordvästra Haiti mördade 140 bönder som demonstrerade för jordreform. Organisatör av detta blodbad var Remy Lucas, medlem av samma familj som Stanley Lucas. Remy Lucas arresterades 1998 för sin roll i massakern.

Enligt den före detta USA-ambassadören i Haiti Brian Dean Curran gjorde Stanley Lucas sitt yttersta för sabotera ansträngningar från internationella diplomater att övertala högeroppositionen i Haiti att inta en mer moderat hållning till Aristides regering. Högeroppositionen i Haiti var frustrerad över att man fick så ringa stöd i de allmänna valen och i samband med parlamentsvalen år 2000 fick man den förevändning man behövde för att helt och hållet hoppa av det demokratiska tåget: 8 parlamentsplatser tillsattes direkt men skulle egenltligen ha gått till en andra valomgång i de berörda valkretsarna. Detta presenterades som valfusk och högerpartierna Grupp 184 och Konvergensen vägrade fortsättningsvis att delta i demokratiska val och att erkänna Aristide som Haitis lagliga president. Ingenting som Aristide företog sig kunde ändra på denna hållning. Aristide uppmanade de åtta parlamentsmedlemmarna att avgå och sju av dem gjorde det. Enda undantaget var en medlem i oppositionen mot Aristide som vägrade att lämna sin post. När det verkade som om förhandlingarna mellan oppositionen och Aristide skulle kunna ge positiva resultat var det inte bara IRI och dess representant Stanley Lucas som intervenerade, det gjorde även väpnade band av fd militärer och dödsskvadroner som opererade från Dominikanska Republiken. Dessa grupper intensifierade vid behov sina räder in över gränsen till Haiti och vid ett tillfälle lyckades man få stopp på förhandlingarna mellan Aristide och högeroppositionen genom att låta mörda fyra medlemmar i Haitis regering. Ambassadör Curran uppmanade USAID att kräva av IRI att man bröt med Stanley Lucas. Detta gjorde mycket riktigt USAID men uppmaningen ignorerades fullständigt av IRI.

År 1999 hade irritationen över IRI:s stöd för de antidemokratiska högergrupperna gått så långt att IRI kastades ut ur Haiti. Organisationens underminerande av Haitis suveränitet kunde inte längre tolereras. Men resultatet av detta blev bara att IRI öppnade kontor i Dominikanska Republiken där man ordnade konferenser med hundratals haitiska oppositionsaktivister. Man underlättade också kontakter mellan oppositionen och Bushadministrationen som senare visade sig vara av central betydelse för kuppens framgång: Colin Powell vägrade att skicka trupper till Haiti för att bevara konstitutionellt styre och krävde att oppositionen först skulle ingå en överenskommelse med Aristides regering - trots att man visste att oppositionen aldrig skulle nöja sig med mindre än den folkvalde presidentens avgång. Först när ett flygplan från Sydafrika med vapen till Haitis illa utrustade polisstyrkor mellanlandade i Jamaica reagerade Bush-administrationen: Man lät amerikanska styrkor ockura presidentpalatset i Port-au-Prince och under hot kidnappa och föra bort president Aristide till en okänd destination (som senare visade sig vara Centralafrikanska Republiken). Därefter var det fritt fram för USA att installera en marionettregim i Haiti och att låta dödsskvadroner och före detta militärer köra bort folkvalda borgmästare runt om i landet och bana väg för grandons (storjordägare) och chefs de sections från Duvalierdiktaturens dagar som nu under total straffrihet kunde återta sitt järngrepp över befolkningen på landsbygden.

COHA tar i sin rapport inte ställning till anklagelserna om att IRI även samarbetade med högeroppositionens väpnade gren i Dominikanska republiken. Men enligt International Action Center (IAC), en organisation som startades på initiativ av fd amerikanske riksåklagaren ramsey Clark, hade IRI ett intimt samarbete med "rebellerna" som bestod av dödsskvadroner, före detta militärer och före detta polischefer som sparkats av Aristides regering. Stödet tog sig bland annat uttryck i månatliga sammankomster på ett hotel i Santa Domingo då "rebellerna" fick "politisk skolning" och månadslön. Vidare såg IRI till att "rebellerna" fick tillgång till delar av en stor vapenleverans (bland annat 100-tals M-16 maskingevär) avsedd för den dominikanska armén. Slutligen organiserade man träning av "rebellerna" som inkorporereades i den dominikanska armén och som tränades av 200 amerikanska soldater ingående i en sk specialstyrka. Denna beskrivning av händelseförloppet grundar IAC på intervjuer med journalister, advokater och militärer i Dominikanska Republiken.

En häpnadsväckande aspekt av IRI:s verksamhet är att republikaner som aldrig annars visar någon omsorg om mänskliga rättigheter utvecklar en hyperkänslighet för dessa frågor så snart det gäller en regering som IRI ogillar. Typexemplet är enligt COHA en liberal regering med ett ambitiöst socialt program som dessutom ifrågasätter vissa aspekter av de nyliberala chockterapier som föreskrivs av de internationella låneinstituten. I Haiti tog sig detta närmast parodiska uttryck. Bland annat finansierade man Haitiska Centret för Mänskliga Rättigheter (CHADEL), en organisation som leddes av Jean-Jacques Honorat som var premiärminister i en av 1980-talets brutala militärdiktaturer. Den IRI-stödda rebelledaren och tillika flerfaldige kuppmakaren Guy Philippe uppgav som sin politiska idol Chiles blodbesudlade diktator Augusto Pinnochet och kombinerade detta med tjusiga uttalanden om behovet av maktdelning enligt Montesqieus lära. Denna retorik var en direkt återspegling IRI:s ideologi och man erinrar sig i det sammanhanget att den förste utländske president som bjöds in till Vita Huset av president Reagan var Sydkoreas diktator Rhee som lät drogade militärer mörda över 1000 studenter som varit ofina nog att demonstrera för demokrati. När Pedro Carmona Estanga utropade sig själv som diktator i Venezuela efter en blodig militärkupp år 2002 och i ett dekret lät avskaffa såväl konstitutionen, parlamentet som högsta domstolen jublade IRI:s ordförande George A. Folsom och hävdade att Venezuela äntligen begåvats med "genuin demokrati". Inom två dyngn hade demokratiskt sinnade militärer återinsatt Chavez och statssekreterare Colin Powell fick ett förfärligt sjå med att förklara varför USA efter att först ha stött kuppen nu åter var berett att åter erkänna en folkvald president i Venezuela.

IRI:s inställning till demokratiska val är att det är bra om den sida som man själv sympatiserar med vinner men att de annars är förkastliga. Parlamentsvalen och borgmästarvalen i Haiti 1995 beskrevsav Clintons regering som "i högsta grad framgångsrika" och de mindre brister som förekom tillskrevs bristande infrastruktur och den låga utbildningsnivån i landet. J. Brian Atwood, ordförande för USAID och som ledde den USA-delegation som övervakade valen, berömde särskilt president Aristide för att ha som han lovat ha hållit sig utanför valkampanjerna och för att - för första gången i Haitis historia - upplåtet tid i de statliga radio- och TV-kanalerna åt oppositionen. Men IRI såg som väntat bara fel i detta val. När det sedan i december 1995 var dags för presidentval uppstod samma slags kontrovers. Haiti fick allmänt beröm för att en president för första gången i landets historia lämnat ifrån sig makten under fredliga och demokratiska former. Men IRI klagade vilt. Lavalas valseger hade enligt organisationen resulterat i ett parlament som "saknade trovärdighet" och som bara var ett transportkompani för René Prevals regering. Bakom dessa klagomål var det inte svårt att utläsa besvikelse över att Haitis folk, enligt IRI:s synsätt, röstat på fel kandidat.

I Venezuela kanaliserar IRI ca 300.000 dollar per år från USAID. Pengarna går bland annat till att organisera workshops där enbart oppositionspoilitiker medverkar och man fortsätter ett intimt samarbete med partiet Primera Justicia som stödde diktatorn Pedro Carmona Estanga (se ovan).

IRI:s Kubaprojekt går huvudsakligen till högerextrema exilkubaner i Florida och detta är enligt COHA ett slags återbetalning för exilkubanernas saftiga kampanjbidrag till republikanerna. Dessa exilkubaner förlorade sina privilegier när Fidel Castros regering sopade bort den korruption som kännetecknade den utdragna Batistadiktaturen och detta är enligt COHA grunden för deras ohämmade hat mot Castros regering. Kubaanalysen är inte särskilt utförlig och man nämner till exempel inte att de hatiska exilkubanska högerextremisterna agerat på ungefär samma sätt gentemot EU som mot USA:s regering: Man lämnade saftiga kampanjbidrag till Spaniens högerledare Aznar och när denne kom till makten drev han igenom en ny, hårdför EU-politik mot Kuba som bland annat resulterat i att allt bistånd från EU-länderna till Kuba upphört.

COHA avslutar sina analys med att förorda att IRI får fortsätta sina ansträngningar att utså split och missämja i fattiga länder samt även störta misshagliga regeringar - men att de fortsättningsvis bör få göra det utan finansiering från amerikanska skattebetalare.

Min Kuba-sida Här kan man bland annat läsa om W Bushs nyligen presenterade planer för ett framtida ockuperat Kuba.