Drömmen om en bit land

Neue Zürcher Zeitung, den 28 juni 2001
Av vår latinamerikakorrespondent Christiane Henkel
Sao Paulo i juni 2002

De omkring 40 familjer som slagit sig ned här på en gräsplätt, lite drygt 100 kilometer utanfö Sao Paulo, inte långt från den lilla staden Sao José de Campos, har än så länge bare en tillfällig bosättning. Deras hus är byggda av bambustänger och plast på ett litet område som tillhör det statliga vattenverket. Här har de varken tillgång till telefon, el, sanitetsanläggningar eller affärer. De har varken radio eller TV.

Stadsförvaltningen levererar regelbundet vatten i tankvagnar. För övrigt är familjerna lämnade åt sitt öde. Knappast någon har något att förlora. Familjerna har anslutit sig till de jordlösas rörelse (Movimento dos Trabalhadores Rurais Sem Terra, MST). De har redan sex jordockupationer bakom sig, har varje gång fördrivits och drar sedan drygt ett år runt i trakten. Nu väntar de på att MST:s lokalavdelning ska tilldela dem en bit jord som de kan bruka.

Liksom tidigare planerar de då att ockupera jorden för att ge eftertryck åt sin begäran om jord och göra formellt anspråk på äganderätten. De stöder sig därvid på jordreformlagen från 1995 som föreskriver en omfördelning av outnyttjad jord från storgodsägare till jordlösa.

Livet under de svarta plastspännena är besvärligt: Det är hett, myggen surrar omkring oupphörligt och utan rinnande vatten är det inte lätt att sköta hygienen. Men hoppet om ett bättre liv och äganderätten till ett litet stycke av det väldiga Brasilien får familjerna att härda ut.

De tillhör de många miljoner brasilianer som är fattiga. De dör inte av svält, men många är hungriga. Oavsett om de bor i slumområdena i städernas utkanter, blir utnyttjade som lantarbetare eller försöker ta sig fram mågon annanstans, så har de inte mycket att förlora.

Det gäller också Maria, som är 30 år gammal. Hon kommer ursprungligen från delstaten Matto Grosso. Hennes far var anställd på en stor fazenda. Han fick arbeta hårt - hela livet, berättar hon. Hon och hennes åtta syskon var ofta hungriga. Och när fadern sedan blev sjuk lät ägaren till fazendan inte ens kalla på en läkare.

För att unkomma hungern i sin hemtrakt har hon anslutit sig till MST. Hon medger också att det något lite också är för att hämnas på storgodsägaren för faderns död. Var och en här i det provisoriska lägret har ett eget motiv. Gemensamt för dem alla är dock att det snarare är missnöje med det liv de levt tidigare som drivit dem hit snarare än en långvarig önskan om ett liv som småbönder. Det är knappast någon av dem som har en aning om jordbruk.

Gemenskap för fattiga

Christina, mamma till två pojkar, anslöt sig till bosättningen för bara ett par veckor sedan. Hon bor egentligen i en särskild understödslägenhet i Sao Paulo. Det är ett bedrövligt område, huset är förfallet och allt tröstlöst. Hon är på besök hos sin vän, den pensionerade Luis. Han har arbetat i 50 år med avlopp åt staden Sao Paulo och vill nu på gamla dar komma bort från stadseländet med dess 20 miljoner invånare.

Med sin pension på 400 Reais per månad och en bit jord hoppad de båda kunna leva ett lugnare och säkrare liv på landet och med tillgång till en egen jordlott. Först planerar dock Christina att återvända till staden pga irritation med de många myggen och svårigheter med att sköta hygienen.

Utan organisation, som kan erbjuda lite ordning att ställa emot den ständiga ovissheten, skulle livet på vägkanten svårligen gå att uthärda. Sålunda har man inom kruppen - efter socialistisk förebild - låtit bilda olika brigader. En ansvarar för hälsa och hygien, en för matlagning, ytterligare en odlar grönsaker i en liten trädgård och utfodrar den lilla grisen som vältrar sig i gyttjan inom en liten träinhägnad. Ingen vill göra sig märkvärdig, man är bror och syster, förenade i samma kamp. Den lille, smale Cicero som på grund av sin beredvillighet och förmåga att prata intar något av en ledarroll, talar alltid i vi-form. Han och individen är inte så viktig, bara gruppen, säger han.

Man känner sig utanför samhället och de röda mössorna med MST:s emblem, som många av dem bär, och sångerna som man sjunger i skuggan av ett träd bidrar också till att öka samhörigheten. Dessutom delges medlemmarna, som Cicero framhåller, en viss politisk skolning om vad MST är och vilka idéer som ligger till grund för organisationen. Ideologin går vida utöver en jordreform underifrån. Man vänder sig mot "imperialismen" och därmed organisationer som IMF och WTO. Följdaktligen är man emot fortsatta återbetalningar på utlandsskulden.

Klasskamp med macheten

Den kvinnliga hjälparbetaren från en schweizisk organisation som regelbundet besöker lägret är väl sedd. Det beror inte bara på hjälpen som sådan utan på att hon som utlänning har god kontakt med internationella nyhetsmedier - och därmed indirekt erbjuder ett visst skydd mot övergrepp. När det är dags för de 40 familjerna att flytta vidare - och kanske äntligen hitta en bit jord, som myndigheterna är beredda att tilldela dem - är idag oklart. Provisoriet i det gröna ingenmanslandet kan ännu vara i dagar, veckor eller månader.