Jordreform genom beskattning

Free Web Hosting Provider - Web Hosting - E-commerce - High Speed Internet - Free Web Page

Därför måste vänstern samarbeta med ansvarsfulla konservativa mot den barbariska nyliberalismen

I en intressant artikel (länk nedan) konstaterar Mason Gaffney att USA aldrig upplevt så stora sociala framsteg som under den konservative presidenten Theodore Roosevelt. Roosevelt genomförde en progressiv politik uppifrån, en elitistisk progressiv politik. Bakgrunden var den växande populistiska rörelsen på USA:s landsbygd som hotade elitens positioner. Roosevelt bemötte de folkliga kraven med att införa beskattning på jordegendomar och fick på så sätt in pengar för förbättringar av infrastruktur, utbildning, hälsovård osv. Samtidigt stärktes det marknadsekonomiska systemet genom att man kunde undvika skattehöjningar på produktivt kapital.

Genom att själva inse behovet av förbättringar för de fattiga kunde eliten skydda sig mot folket och undanröja hotet om öppen revolt. Detta var en verklig "medkännande konservatism" till skillnad från den korrumperade Bushklanens tomma retorik kombinerat med skattesänkningar för de allra rikaste och utrikespolitiska krigsäventyr för att styra bort uppmärksamheten från avsaknaden av social utveckling kombinerat med växande underskott i budgeten på hemmaplan (som framtida generationer kommer att få betala).

Apropå medkännande: Ni vet väl att ordet "teddybjörn" kommer av att Teddy Roosevelt såg till att skydda USA:s björnar?

Gaffneys artikel har den talande rubriken "Land reform through tax reform". Gaffney utgår huvudsakligen från förhållandena i Sydafrika men hans resonemang är tillämpligt på alla länder i Tredje världen som har en extremt ojämn jordfördelning. I Sydafrika kontrollerar ungefär 4500 farmare ungefär hälften av all odlingsbar jord. Svaret på detta problem är enligt Gaffney en gradvis jordreform genom beskattning. Genom beskattning får staten in mer pengar som kan användas för förbättringar av infrastrukturen på landsbygden - något som gynnar alla jordägare. Vidare kan man hålla nere skatterna på produktivt kapital. En annan fördel är att man i hög grad kan använda befintliga institutioner. I flera sydafrikanska städer, t ex Johannesburg, har man redan erfarenhet av landbeskattning och de oerhört positiva effekter det ger. Nu gäller det bara att utöka systemet till landsbygden.

Jordreform genom landbeskattning bygger på ett system med villig säljare villig köpare. Men som erfarenheten från Namibia visar där man just påbörjat en jordreform som bygger på Gaffneys idéer kan staten använda en del av de pengar man får in på jordskatten till att köpa upp jord som delas ut till fattigbönder. Sedan självständigheten för drygt tio år sedan har den namibiska staten köpt in jord för 105 miljoner dollar och delat ut den till 37.000 av 243.000 "jordhungriga" namibier. Men nu med den nya beskattningen och bistånd från Storbritannien och Tyskland ska det bli en helt annan fart på jordreformen i landet.

Värt att notera i detta sammanhang är att det rör sig om en strikt laglig jordreform, inte om en våldsam, olaglig jordreform av det slag som genomfördes i Zimbabwe efter att Tony Blair svikit John Majors konservativa regerings löften om att stödja en organiserad, laglig jordreform. Alla jordägare har haft möjlighet att analysera den värdering som gjorts av Namibias lantmätare och komma med invändningar till landets Värderingsdomstol. Drygt 2.000 jordägare begärde att få se sina värderingsdokument och av dem hade drygt 200 invändningar som de riktade till domstolen.

På ingen annan kontinent är behovet av en jordreform genom beskattning så skriande som i Latinamerika. De stora godsägarna, som ofta inte ens bor på landsbygden, använder i många fall bara jorden som ett investeringsobjekt eller som ett statusobjekt. Men ingen investering är så kontraproduktiv för ett samhälle som uppköp av jord som sedan inte odlas. Med en beskattning av jorden blir många jordägare som inte odlar tvungna att sälja till dem som vill bruka jorden. Samtidigt är de jordvärden som beskattas så gigantiska att skattesatsen kan hållas relativt låg och den slår därför inte särskilt hårt mot produktiva jordbruk. Dessa senare får dessutom tillbaka på skatten genom att staten får in pengar till förbättringar av infrastruktur. Vidare gynnas alla produktiva sektorer av ekonomin genom att fler människor kan integreras i det marknadsekonomiska systemet och därmed bli konsumenter. Efterfrågan och tillväxten stiger.

Till bilden hör också att även storgodsägare som verkligen odlar jorden vanligen har stora arealer som endast utnyttjas extensivt - eller inte alls. Beskattningen av jorden leder till att de säljer av jordområden som de inte behöver i någon större utsträckning och denna jord kan uppodlas intensivt av andra bönder.

Vikten att betänka är också att tillväxt utan jordbeskattning i Latinamerika är en narr. Som Gaffney skriver: "Tillväxt är inget substitut för omfördelning av land därför att land växer inte". Flera latinamerikanska länder har haft en viss tillväxt under senare år (ex Peru, Dominikanska republiken, Colombia), men pengarna har gått till vinster till utländska bolag som dessa sedan tar hem och till återbetalning av lån. De fattiga på landsbygden och i städernas slumområden har inte fått det bättre. Till detta kommer att avsaknaden av heltäckande utbildnings- och sjukvårdssystem för befolkningen gör att miljoner människor inte vet hur de kan använda sig av barnbegränsning för att slippa få barn som de inte klarar av att försörja. Befolkningstillväxten äter alltså upp en stor del (om inte allt) av den lilla del av tillväxten som sipprar ned till de fattiga. Som kontrast kan nämnas att Kuba som även erbjuder sjukvård till byrna på landsbygden har en mycket låg befolkningstillväxt och att landets tillväxt till följd av liberalisering och andra reformer i ekonomin under senare år därför gynnat hela befolkningen, inte minst genom fortsatta förbättringar när det gäller sjukvård och utbildning.

För social och ekonomisk utveckling i fattiga länder krävs en statsapparat som är stark och kan ställa krav på samtliga grupper i samhället. Det var det Gunnar Myrdal syftade på när han kritiserade d"den mjuka staten" som hela tiden viker sig för olika intressegrupper. Det är mot den bakgrunden som Sverige bör stödja länder som Namibia, Venezuela och Kuba där man försöker bygga upp en stark och väl fungerande statsapparat. Dessa länder är också solidariska med liknande ansträngningar i andra länder. Namibia stöder - i likhet med nästan alla andra stater i Afrika - Zimbabwes kamp för nationellt självbestämmande mot Tony Blairs barbariska sanktionspolitik (som enbart syftar till att dölja hans egna ansvarslösa agerande gentemot Zimbabwes fattiga och deras krav på en laglig, organiserad jordreform som han helt förvägrade dem - med känt resultat i form av våld och kaos). Venezuela stödjer de andra fattiga länderna i Karibien genom att sälja subventionerad olja och ville även skicka vapen till Haitis illa utrustade poliskår som tyvärr inte lyckades förhindra en blodig statskupp organiserad av USA:s regering och de mest hänsynslösa sektorerna av landets affärselit. Kuba, slutligen, har bland annat skickat 13.000 läkare till Venezuela och stödjer hela Latinamerika genom att gratis utbilda läkare och genom att skicka kubanska läkare till fattiga och eftersatta områden.

Svenska massmedia skildrar tredje världen med hjälp av schabloner och avsaknad av analys av de verkliga sociala och ekonomiska konflikterna och problemen. Därigenom spelar man de hänsynslösa och hjärtlösa nyliberalerna i händerna. Dessa nyliberaler som på bekostnad av IMF och Världsbanken åkt från huvudstad till huvudstad i Tredje världens länder för att tvinga på dem en verklighetsfrämmande politik, som bygger på erfarneheter i våra rika länder, och som på intet sätt anknyter till deras verklighet. Inget fördömande av dessa individer kan vara starkt nog. Samtidigt måste vänstern erkänna att det finns många konservativa som står högt över sådana som Tony Blair & co. Flera konservativa i Storbritannien är aktiva med solidaritetsarbete med Kuba (se min sida kubaner.4t.com för exempel) och även i Mexiko finns det många aktiva i högerpartiet PAN som arbetar med solidaritetsarbete för Kuba.

Med sorg kan vi se hur nyliberalismen fortsätter att breda ut sig på många håll. "De köper våra själar", konstaterade en klok costarikansk politiker apropå de tre nyliberala före detta costaricanska presidenter som nu misstänks för korruption. Den senaste i raden belönades med en hög post för en nyliberal tankesmedja i Schweiz för sin nyliberala politik. I Brasilien försvarar Lula da Silva sina korrupta politiker som tagit emot mutor av företagare i utbyte mor värdefulla kommunala och statliga kontrakt - i stället för att sätta dem i fängelse. Och han tar på sig MST:s (de jordlösas rörelses) mössa fastän han aldrig skulle drömma om att börja beskatta jorden i Brasilien för att gynna produktiva investeringar och få in pengar till en riktig jordreform.

Glädjande nog gick Lulas PT tillbaka i lokalvalen härom veckan. Väljarna sade sitt om korruptionen och hyckleriet. Samtidigt gick Chavez' verkligt progressiva rörelse fram kraftigt i lokalvalen i Venezuela.

En hederlig, ansvarsfull konservativ är att föredra framför hänsynslösa demagoger som Tony Blair och Lula da Silva. Vänstern bör därför söka samarbeta med hederliga konservativa för att uppnå verkliga resultat - och akta sig för liberala demagoger av alla slag.