Utan att bry sig om att skapa en lämplig atmosfär för att föra samtal som han annars brukade, med ett skämt, en anspelning på anekdoter om berömda tidningsmän, gick han fram till svarta tavlan och ritade hastigt upp en karta över Amerika. Eleverna gjorde det samma i sina böcker. Coralia var inte särskilt duktig att teckna och det tog henne lite tid. När hon lyfte hucudet ritade professorn en röd ring kring ett av de mindre länderna i Centralamerika. Alla eleverna gjorde detsamma utom Coralia, hon blev så rörd att hon knappt kunde behärska sig. Det område som han utmärkte med en röd ring var hennes land, och med det som exempel skulle han säkert tala om turistpropaganda. Hon låtsades hosta och vände sig om för att se på kamraterna, stolt över sitt land, glad att bli uppmärksammad, och alla såg på henne: hon som var född i ett land dit det lönade sig att resa, det underbaraste landet i världen ... Vad? Det farligaste landet i hela Amerika? Hade professorn verkligen sagt det? Darrande, skakad fäste hon sina blickar på honom, våta av tårar som ett sårat djurs ... Det var inte tal om turistväsendet längre utan om publiciteten som en ny metod för de levande varelsernas tillväxt ... Coralia bet inte på blyertsen, hon bet på naglarna av ångest och visste inte vad hon skulle ta sig till ... skulle hon brista i gråt ... skulle hon springa ut ur rummet ... Professorn hade dragit upp en serie parallella raka linjer genom vilka han företog sig att i grafisk form följa upp den senare tidens mest betydelsefulla publicitetsstoff. "Från de grafiska framställningarna av jordbävningar ska vi nu gå över till sådana som registrerar deras farlighetsgrad, objektivt talat, för det som mu intresserar oss är upprinnelsen, förloppet och utvidgningen av detta första försök till atomisk publicitet ..." Drömmer jag än? frågade sig Coralia när hon nu hörde professorn, inte i självförsvar med anledning av inkallelsen till undersökningsutskottet för antiamerikansk verksamhet, utan i en attack mot hennes fosterland! "I denna grafiska framställning sätter vi vid nollpunkten själva nyckelordet ... hemligheten är att finna det ord som tack vare intensiv propaganda tränger in i miljoner och åter miljoner varelsers sinnen och inte lämnar någon av dem tid att reflektera över vad det betyder utan låter dem acceptera det för vad det representerar, och nyckelordet i detta fall är ... (han skrev upp det) kommunism. Ordet kommunism tillämpat på detta lilla land skulle inte ha slagit igenom med hela sin tyngd, skulle inte ha blivit mer än ett dåligt skämt, om inte den massiva propagandan hade tömt det på dess ideologiska innehåll och förvandlat det till ett farligt tecken, tillämpat på verkligheten. Ingen som ser ett dödstecken på en flaska gift ser till att verifiera om innehållet verkligen är dödligt: han accepterar vad man med denna dödskalle och de båda korslagda benknotorna presenterar för honom som en mycket allvarlig fara för hans liv. Och det är just vad vår propaganda har gjort med ordet kommunism, tillämpat på ett land med tre miljoner invånare som inte på något sätt kunde bli en fara för oss. Faran skapade man med tecknet, med det upprepade, inhamrade, mångfaldigade ordet, med vår grova utilitarism. Därför vidhåller jag att publicitetens skrift är ideografisk och att publicitetsmakaren bör tänka med tecken, inte med idéer ..." Coralia kämpade för att komma loss från bänken där hon satt fastspikad, förlamad, isad ... "Och från nollpunkten, där vi har satt ordet kommunism, ett ideografiskt publicitetstecken, drar vi nu vår kurva som är känslig för fluktuationer men alltid stigande ..."
- Jag protesterar, hörde Coralias utrop. Det är inte tillåtet att tala om mitt fosterland på det sättet.
- Vi talar inte om ert fosterland, miss Marchena, utan om ett praktiskt publicitetsfall som just i desa dagar håller på att utveckla sig ...
- ... och där man har utgått från någonting falskt, från en lögn, för som ni själv har sagt just nu, man använder ordet kommunism bara som ett täckord för fara.
- Jag ville bara säga att för publiciteten var det tillräckligt med detta täckord men jag har aldrig, som miss Marchena vill påstå, förnekat att hennes land har fallit i händerna på den internationella kommunismen ...
- Professorn säger någonting annat i den artikel som står i The Economist ...
- När jag skrev den artikeln var jag ovetande om det som hände i ert land.
- Ni var inte ovetande, professor Carey, ni var inte ovetande ...
- Var god att lämna salen, miss Marchena. Jag ämnar inte tillåta att man kallar mig lögnaktig.
- Värre än så, professor Carey. Jag vill påminna er om vad ni sa till mej den kvällen då vi diskuterade temat för min gradualavhandling: med en hänvisning till professor Davinson vid Yaleuniversitetet framhöll ni att det inte finns någon större förrädare än en feg universitetslärare, och ni är feg ...
Läs den spännande fortsättningen på s 230 i Asturias bok ...
